Självrespekt är inget omöjligt projekt.

När jag startade den här bloggen lovade jag mig själv att det inte skulle bli för personligt, utan mer ytligt. Jag måste bara skriva av mig nu, eftersom jag hittat en anteckningsbok från 2009 som visar på enorma steg i personlig utveckling för min del.

När jag ser mig själv i spegeln ser jag en stark och frisk person, som fortfarande är lite rädd, men långt ifrån lika nedbruten som för ungefär ett år sen. När jag bestämde mig.

"Det ska inte stanna här. Jag ska se min fiende i ögonen - rädslan - konfrontera. Igår var dag 1. Jag kände skammen komma krypande. Jag ville inte känna den, jag ville inte ha den i mig men den började hugga något så fruktansvärt.

Nu är jag tillbaks från -100 till noll igen. Jag vände det. Jag."


Jag tror att det tog form när jag kom hem ifrån Mexico, och pappa sa något i stil med "vad rund hon har blivit". Då förstod jag. Att nu var det dags. Jag vägde 69 kilo för oväsentlighetens skull, men det var några kilo självförakt för mycket. Här menar jag inte att det var dags att gå ned i vikt.
Utan det var dags att klippa banden till alla jag så desperat ville ha kärlek och bekräftelse av. Sluta förlora mig själv för dem. Och alla var de män.

Månad för månad flöt det på, jag började göra saker jag var rädd för. Agerade mestadels rationellt, och mentalt sade jag "upp" bandet till en av de personerna som skulle ha varit viktigast i mitt liv (ni kan ju gissa vem det är). Och till slut släppte det.

Ett år senare är jag sex kilo lättare, både fysiskt och psykiskt. Idag känner jag mig stark och frisk. Jag svarar i telefonen, skickar spontana sms, dricker kaffe, umgås, har (nästan) lärt mig att kallprata igen (det går framåt). Ibland blir jag gråtfärdig efteråt, när det tagit för mycket energi. Men jag måste fortsätta. Och jag repar mig snabbt kan jag stolt säga. Jag tänker Aldrig hamna där igen.

Det är en stark och glad Sara ni har att göra med nu för tiden. Tänkte bara skriva det :)

Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()


Kommentarer

Postat av: Hasse

Du är så bra.


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback