Har så ont i min kropp, är så trött. Önskar att jag inte kände såhär men det är precis det jag gör. Ensamheten knäcker mig, jag vet inte hur man hanterar den. Jag vill så gärna känna mig trygg i mig själv men det går inte. Att jag inte ställt mig i kö för någon form av psykologhjälp innan är så himla dumt av mig, förr eller senare skulle jag ju ändå hamna ensam, som det visat sig.

Jag vet att han klarar sig och jag är glad över det, och då känns det ännu mer miserabelt att jag ska bli sjuk av det här. Är jag så svag? Är allt så farligt? Var är min styrka?