Liten

När du hör av dig vet jag inte om jag ska bli glad eller ledsen, jag blir alltid både och, och blandningen är så förvirrande, motsägelsefull. Jag ser en liten femårig flicka med solblekt brunt hår skratta på en gunga och då är hon lycklig. Det är pappa som skjutsar på.

Egentligen är du inte du, du är projektioner av pappa, och känslorna jag haft till pappa genom alla år. Jag har alltid velat att han ska älska mig, och fram tills jag blev myndig trodde jag att jag verkligen behövde förtjäna att älskas.

Jag gör samma sak med dig som jag gjorde med pappa. Ursäktar ditt beteende och fortsätter lägga mig framför dina fötter, förlåter dig om och om igen fastän det är så dysfunktionellt. Jag har egentligen en enkel utväg; vända mig om och gå, som jag gjorde med pappa.

När jag läste igenom min blogg blev jag inte mest ledsen över dig, utan över flickan i mig, som verkligen gjorde allt för att bli älskad, och sken när hon blev det. Hur mycket hon försökte.

Jag älskar den lilla flickan i mig som skrattar på en gunga och jag ska göra allt för att ta hand om henne.

Vågor

Jag står på tå, lägger händerna på mitt kalla fönsterhjärta och tittar ut. Över gröna ängar och plantage, bergstoppar i horisonten och långsamma människor där borta, knappt synliga. Drömmen om ett borta, ett dit jag kan åka för att vila.

Vila i drömmen om ingenting, ingentinget så ändlöst och härligt att allt som innan passerat löses upp. Ingenting har skett. Och det som har skett är i det förgångna, förgängligt förgånget och i evigheten, samsmält och bortspolat.

Vatten. Droppar mot tak, oceaner över huden. Ånga, fukt och värme, strålar. Ljudet av vatten som föder liv och ger näring, gör mig ren. Tvättar bort ett otryggt ansikte, sköljer det onda ut ur min kropp, ner i avgrunden. Nyfödd skepnad. Moder jord.

Inget är tydligt eller viktigt, ansikten, ljudvågor som ord, allt är figurer i olika färg och form. Mest skepnader, mjuka och gråvita, nyanserade och tysta. Ingenting hörs eller kan tolkas i ingentinget, bara svävande vågor som sveper konstant, vilar.

Och där säger någon ord som blir meningar och ansiktsuttryck som ska tolkas men inget hörs, inget är viktigt eller finns. Spindelnätet över bröstet som spänner hårt, släpper långsamt, något andas igen, fångar syre, ruskar igång.

Fönsterhjärtat kallt och rent får avtryck av mina andetag när jag står nära och tittar ut. Det blir varmt ett tag. Det värmer.

du. och inte med nån jävla stor bokstav.

jag kommer inte glömma vad du precis gjorde.
du hånade att människor lägger ut precis vad de känner, dagböcker och så vidare på facebook.
du hånade mig.
du hånade min kärlek.

vet du vad, jag hånar dig.
för du är en förtryckt, instängd och rädd jävla människa som jag inte vill ha något mer att göra med.

sitt där på ditt rum. var ute bland dina få rädda vänner.
använd dig av din artighet för du kommer aldrig någonsin våga älska, och du kommer aldrig bli älskad.
och dina jävla päron kommer dö. och du kommer få ta hand om dig själv.
om du inte skaffar dig en kvinna som kan göra det åt dig men vet du vad: MINDRE TROLIGT, eftersom du är så falsk. genomskinlig.

jag vågar älska och jag är stolt över mig själv.
nu virvlar mycket arg energi runt i min kropp efter att jag har insett.
hur lite du bryr dig.

när den lagt sig ner som nysnön, kommer du vara död.
och jag bara spottar på dig.

Vem är jag?

Hur vill du ha mig?

Jag trodde sanningen låg i de kärleksfulla, accepterande människorna, men där finns ingen dynamik och där finns inte jag. Där finns ingen.

"Du får inte bli som henne och köpa för mycket saker."

Hur vill du att jag ska vara?

Jag verkar ha uppenbara problem med mig själv. Vem jag är. Med att ge och ta, av min identitet. Vet jag ens vad jag är säker på? Eller måste jag lära om. För varje situation.

One of those friday nights

Det verkar lite för enkelt att det vore bäst att sluta leva nu när jag inte har dig. Men tomheten är så kall, ekande, långtgående, djup. Jag har ett bottenlöst hål och inte ens du kan fylla det nu, längre. Jag ser inte gnistan i dina ögon, du säger inte att jag är din kärleksvän, din älskling, det finaste du vet, din dyraste skatt. Och vad är jag då.

Hopplösheten.

Tidvis

Att säga åt mig att sluta höra av mig till dig, är som att försöka säga åt en alkoholist att sluta dricka. Som att jag skulle kunna bryta ett mönster jag haft sedan barnsben. Älskat människor som sett mig, vårdat om mig, älskat dem till dess död, tills separationen gjorde sig tydlig, gått ner mig, inte förstått, fortsatt, tills allt blivit så trasigt att det aldrig någonsin skulle gå att laga. Då har jag blivit lugn, i det trasigaste av trasigt.

Och jag kan för allt i världen inte förstå om jag någonsin älskade dig, eller om jag älskade kärleken, älskade att jag hade ett band till en annan människa.

Du var ut igår och jag gör likadant, dricker alkohol, umgås, släpper. Men det känns ovant och kallt, fel. Du svarar inte på mina meddelanden och en del i mig lämnas ouppvärmd, kall, skakandes, skälvandes, med mobilen i mina kalla händer, mot bröstet, hjärtat.

Och jag gråter av att det bara är jag som läser det här, jag som måste ta hand om flickan i mig, som bara vill bli älskad, kramad, sedd, lugnad. Behovet som aldrig tar slut. Viljan att någon ska säga till flickan vem hon är, ska bli, vad hon är ämnad för. Någonstans har jag ett självförtroende, men jag slutar alltid i att falla, utan fotfäste, som att jag rycker undan mattan för fötterna på mig själv, gång på gång.

Och till slut ringer jag dig, för att få höra din röst, trots att rösten låter konstig och förvrängd, utan värme. Jag fortsätter förnedra mig själv, sätta mig själv i skammen.

Tankar

I början var jag fortfarande i förnekelse. Levde på, levde som jag gjort, inställningen och tunnelseendet. Frukost, smörgås. Lunch, banan. Nötter för att hålla blodsockret jämnt. Middag. Morgon, väga. Hekto upp, hekto ner. Svälta mer, svälta mindre.

Och nu, kryper det inpå mig. Du vill inte ha mig. Du är inte intresserad. Du Är inte om kvällarna när jag svultit, behöver kropp, behöver kärlek, mjuka armar, mjuk mage.

Du var så bra, för du sa ingenting. Kommenterade inte min förintelse. Du bara fanns. Såg, tog in, teg. Varm kropp, mjuk mage.

Jag börjar äta i stället. Njutningen av brödet, sockret, knarket som bedövar min oro, lugnar mina nerver. För varje tugga, du vill inte ha mig. Du vill inte ha mig, en tugga till. Sen blir det stopp. Och så börjar vi om.

Mitt kön, mina genitalier som hungrar efter att gnuggas. Vattnet som rinner över min kropp, sena kvällar och tidiga morgnar, i duschen, skriker beröring, kärlek, brännande fingrar, vattnet som rinner, smeker kärlek, lugnar.

Och kvällarna fortsätter komma, sprider mörker, blommar ut; fröt som planterades på morgonen, vissheten om en natt som förr eller senare alltid kommer, får mig att skälva, små skakningar som inte syns men känns, och tar över.

Du finns, utom räckhåll. Jag är imman på ditt glas, din kyla på utsidan. Och jag vill in, men kan inte.

Måndag 18 oktober.

Föreställer mig din nästa tjej. Halvful, halvsöt, dum.
Tom, korkad. Innehållslös.
Pantad. Flickig, full av skitsnack.

Sex under täcket i mörkret, kort, kroppslig njutning, kärlekslöst.
Hon kommer inte stanna särskilt länge efter att hon upptäcker att du inte kan ge.. Fångad i ditt eget egovacuum..

Eller så stannar hon, nöjer sig med mindre.
Fortfarande lika pantad, blåst.
Jag hoppas du kommer trivas med henne.. Att du får ut maximalt av livet på det sättet.

Att ni kommer leva ett långt och kärlekslöst, instängt liv tillsammans. Fördomsfyllt, i rädsla tillsammans. Fostra era pojkar till pojkar, flickor till flickor. Överföra rädslan på era barn, aldrig se världen, aldrig möta kärleken. Och djupt in i nattens mörker ska du längta efter mig, för jag är så mycket mer, så mycket mycket mer, än det där.

Måndag 11 oktober

Hamnade bland bilder på en nyfödd liten unge.. ingen mindre än ungen till en gammal kärlek till Tomas.. Sen börjar man tänka och föreställa sig saker och i dom stunderna blir man ju lite FITTTAAAAAAAA DRA ÅT HELVETE ANALHORA.... till livet alltså.

Hahaha oj vad jobbigt. Men I'll get through this. Om några månader kanske jag skrattar åt mig själv :) Hahaaa! Aj aj! Inatt drömde jag att vi blev tillsammans igen, jag hade lyckats "fixa" allt som var krångel innan. Blev nog lite besviken när jag vaknade, tji fick jag!

Klockan är 9.10 och jag har redan dragit igång högtalarna. Så fort huset är tomt vrider jag upp volymen!

Laura Veirs - July Flame

Kan inte förställa mig, kan inte låtsas.
Att jag inte är en människa som älskar, älskar mycket, för mycket.

Pratade med din mamma idag,
jag skrev att jag kommer sakna dem
att vi inte kommer ses på ett tag.
Hon ringde upp.
Det blev tyst i slutet,
trodde linjen bröts, sa något mer för att se om hon var där
hon grät, jag blev förvånad, chockad.
Jag grät inte jag, har gråtit så många tårar.

Men hon var ändå bandet till dig
kanske kommer hon fortsätta vara,
eftersom du inte kan älska
eller åtminstone inte visa
det är därför vi sitter på olika håll

Jag vet att du inte kan visa att du älskar,
därför älskar jag mer
vill inte ha din tacksamhet, du kan bara vara tyst om du vill

jag kan älska muren, tystnaden
den blir mig själv,
en spegling av mig själv
där jag ser att jag älskar.

För om jag inte älskar, vad är jag då?

Power to the people

De pratar om storhetstider, vansinnesdåd och frisläppthet
men det förblir bara prat
bland män,
deras inbördes beundran!

de skulle bara veta!

Jag har sovit på marken i ett industriområde,
liftat i sombrero med en lastbil ut i stekhet öken
kört bil utan körkort med två fulla mexikaner och en dryg amerikan där bak

Avverkat män, mätt deras kukar och älskat flera samtidigt

jag har vandrat med tung packning ut i Sveriges djupa skogar,
diskat disk i sjövatten och hämtat vatten ur brunnen
stått på fjället och sett ut över kalhyggen,
fått stearin över ryggen

Jag har levt på bröd och frukt, suttit på gatan och spelat gitarr
sovit på en strand i tre veckor
och simmat genom rymden och små självlysande plankton

åkt buss genom okända städer där dom talar okända språk
sovit hos en främmande man som gav mig mat och hasch
berättade om sin tid som sjöman

Och där sitter de där hemma
och bara pratar
Jag fnyser åt dom, känner ingen respekt
så varför ska jag respektera
beundra

Min galentid är inte över än,
jag måste bara sadla om.
I lugn och ro.


Can I call you mine

Din mamma ringde idag.
Det var skönt att höra hennes röst.
Som att jag fortfarande har ett band till dig.

I slutet blev det tyst i telefonen.
Jag trodde det hade brutits.
Hon grät.

Jag har gråtit så många tårar redan.

July flame.
Vi såg Brothers tillsammans.
Därifrån har elgitarren slingat sig runt mina axlar.
Höstkväll hos dig.
Mitt hem är inte ditt.
Ditt hem är inte mitt.

Vi kan aldrig bygga det igen,
vårt hem.
Ett hem.

De skriver att man inte ska höra av sig,
inte gå förbi din arbetsplats,
inte dyka upp
inte skicka glada hälsningar
inte finnas.

Vem är jag
utan dig?

Om inte kärleken rann i banor,
varför stelnar detta vinterlandskap i mig
som på isen vi gick, lekte,
halkade.



och
vad gör man med alla ord
bränner, men brinner du då också?





den som kan
härda, den kan leva.





det svåra med frihet är kanske att från roten slå sig fri,
ta sig förbi
det som drar en ned och håller en kvar,
men vad är jag utan dig?


vem är jag utan dig.




allt i sin ordning blir inget igen

blir och förblir, i vår skakande tystnad.


Utkast: Okt. 14, 2010

Den terapeutiska delen i det här inlägget blir att lista upp alla gånger jag inte blivit bekräftad när jag borde ha blivit det.


Varför jag led


Jag kom hem efter en bra föreläsning och var fylld av spännande tankar, idéer och lust. Jag berättade för dig. Du fortsatte titta på tv:n och sa "jaha, vad kul".

Egentligen var du inte för mig. Du var osäker, instängd, känslokall.

Med dig drömde jag inte, levde jag inte.

Med dig ville jag svälta bort mig.

Att leva med dig, fick mig att krympa som person. Tänka sjuka tankar och aldrig träffa vänner.

Ditt hem, var aldrig för mig.



Början på något nytt.

Första terapisessionen idag.

Du kanske inte ska rusa iväg och hitta på en annan kille i det här läget. Du kanske ska hitta dig själv istället.

Hon hade isigt blå ögon och ett stenansikte. Kunde inte tyda vad som hände innanför de där ögonen vilket var skönt. Svaren ska jag inte hitta i henne utan i mig.

Famn till famn.
Det är slut.
Slut på att höra av mig när jag känner mig ensam.
Sukta och be om bekräftelse från någon som inte uppskattar, respekterar och värderar mig.

Fyra gånger, sen avgöra om jag vill gå på riktigt.
Åh.

RSS 2.0