Återigen resa. Som då, går jag tillbaks till samma mönster; bryr mig mindre om själva uppsynen av mig själv än min egen insyn. Ser till att jag har exakt rätt musik som får mig att ligga och skvalpa på noll, hellre än att fara upp och ned som den ostadigaste hjärtfrekvens.
Det kanske är själva resan i sig jag ständigt är ute efter. Känslan av att vara påväg någonstans men inte komma fram. För jag blir redan anländ i min resa utan slut. Samtidigt som jag stundvis önskar mer än något annat att jag hade en slutstation. När ska det någonsin bli syntes?
Staden i sig väcker minnen i mig. Eller snarare sammankopplar mig med min historia, mitt jag. Känslor jag upplevt och tankar jag tänkt. Möten som gnuggas till liv igen och spelas upp i hackiga frekvenser bakom min iris. Min döda, flackande iris, min leende, längtande iris.