Imorgon ringer jag

Hjälp mig Gud, allt känns så oumbärligt. Stort, otympligt, främmande och mörkt. Om jag inte sagt det förut så säger jag det nu: det går inte. Den sista pelaren i mitt liv är borta, som höll mig uppe, kvar är jag, ensam med mig själv, min värsta fiende här på marken.

Har slagit ihop böckerna och ligger på sängen och blundar. Men inte ens när jag blundar får jag ro, det är då det är som värst. Jag vill sluta andas, sluta leva, sluta försöka få någon klarhet i någonting alls.

Jag vill inte gå ned mer i vikt, vill inte erkänna för mig själv att självkänslan är så låg att jag faktiskt vill tyna bort. Men illamåendet växer och blir till en stor boll i min mun så att jag inte kan prata, orden tappar form, förändras, låter osanna.

Nu finns inget värde, det fanns inget värde i mig förut heller, bara du. Om inte Du, ingen alls.
Bara Du, och jag försökte kämpa för ett Jag, men jag kunde inte, själv.

Och jag känner att i grund och botten handlar det om mig, men jag vet inte vilken väg jag ska ta, vilken jag ska gå.
Jag förstår älskling om du inte har orkat med mig, för inte ens jag själv gör det.

Det är därför jag säger nu: Om inte Du, så ingen alls.
Det är slut på famnar nu, det finns ingen som kan rädda mig, utom jag själv.

Innan nånting fel händer så måste jag få hjälp att få bukt med mig själv, jag måste ringa. Det är ingen hemlighet längre, att jag inte orkar. Mamma vet. Pappa vet. Och då finns det inga hinder, för att ringa. Imorgon ringer jag.

Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()


Kommentarer


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback