Skoldagen igår var som den skulle, mina depåer av välmående fylldes och kunskapscentrena stimulerades så att huvudet var alldeles tjockt när jag åkte hem. Det känns skönt och bra att fokusera på språkregler snarare än livsregler.

Har också haft ett samtal med mamma och pappa nu på morgonen, kändes bra att de stöttar mig i mina beslut och inte dömer (eftersom det verkar gå så himla knasigt i de relationer jag inleder).

Jag gråter och skrattar ironiskt om vartannat. Vill inte egentligen förstå riktigt att det är helt slut nu. När jag tänker på vår kärlek, våra stunder som ligger och vilar i sin grav, precis som gamla fartyg på havets botten, som innan de sjönk var fyllda av liv, värme, glädje, känns hela kroppen bara som ett stort avgrundshål och jag vill bara skrika ut allt smärta, skrika hur jävla ont det gör och hur jävla mycket du varit för mig och att tiden aldrig kommer igen.

Du finns kvar, men vi är inte samma Du och Jag, vi förändras, och ibland kan man inte fortsätta gå i samma riktning tillsammans.

Det finns vissa låtar som bara drar ner mig i mörkret igen, till vraket, mörkret som jag fick hjälp att klara av med dig, men kanske måste jag också analysera varför det var mörkt. Det kanske inte hade behövt vara mörkt, det kanske inte behöver vara mörkt nästa gång, jag kanske kan förhindra det.

Uppe i axlarna och i bröstet känner jag samtidigt en öppning, det där som jag älskar, nya utmaningar, äventyr, min energi som är beredd att ta mig ut på nya äventyr och se vad som finns och vila i det. Och snart har sorgen ebbat ut i en stilla frid, det gäller bara att vara i den och låta den finnas, inte tränga undan, bara acceptera, trots att det värker, gör ont.

Och om jag ska gå vidare på min öppning så känns det som öppningen till mig själv, att äntligen få vara med mig själv och utforska hur jag kan lära mig agera på ett sätt som gör mig stark. Som att lära mig att kärleken finns i grund och botten hos mig själv, den ska komma främst ur min egen urkälla, och kan någon annan ge mig kärlek får jag vara tacksam, men inte mer.

Det finns förmågor och ett Jag som jag har tystat ned för länge, den där lugna, trygga Sara, som jag börjar urskilja nu, streck för streck. Någon som mitt i stormen säger Här är jag, när det stormar som värst. Och jag torkar förundrat tårarna och ser till den personen, kryper in i min egen trygga famn.

Det är en konstig och ovan känsla att finnas där för sig själv, lite schizofren, men snart sammansmälter vi.  Tryggheten jag med otryggheten jag. Snart sammansmälter vi och då finns det bara trygghet och inga tårar i världen längre, bara ett stilla lugn.

Tack för allt du gett mig.