Liten

När du hör av dig vet jag inte om jag ska bli glad eller ledsen, jag blir alltid både och, och blandningen är så förvirrande, motsägelsefull. Jag ser en liten femårig flicka med solblekt brunt hår skratta på en gunga och då är hon lycklig. Det är pappa som skjutsar på.

Egentligen är du inte du, du är projektioner av pappa, och känslorna jag haft till pappa genom alla år. Jag har alltid velat att han ska älska mig, och fram tills jag blev myndig trodde jag att jag verkligen behövde förtjäna att älskas.

Jag gör samma sak med dig som jag gjorde med pappa. Ursäktar ditt beteende och fortsätter lägga mig framför dina fötter, förlåter dig om och om igen fastän det är så dysfunktionellt. Jag har egentligen en enkel utväg; vända mig om och gå, som jag gjorde med pappa.

När jag läste igenom min blogg blev jag inte mest ledsen över dig, utan över flickan i mig, som verkligen gjorde allt för att bli älskad, och sken när hon blev det. Hur mycket hon försökte.

Jag älskar den lilla flickan i mig som skrattar på en gunga och jag ska göra allt för att ta hand om henne.

Vågor

Jag står på tå, lägger händerna på mitt kalla fönsterhjärta och tittar ut. Över gröna ängar och plantage, bergstoppar i horisonten och långsamma människor där borta, knappt synliga. Drömmen om ett borta, ett dit jag kan åka för att vila.

Vila i drömmen om ingenting, ingentinget så ändlöst och härligt att allt som innan passerat löses upp. Ingenting har skett. Och det som har skett är i det förgångna, förgängligt förgånget och i evigheten, samsmält och bortspolat.

Vatten. Droppar mot tak, oceaner över huden. Ånga, fukt och värme, strålar. Ljudet av vatten som föder liv och ger näring, gör mig ren. Tvättar bort ett otryggt ansikte, sköljer det onda ut ur min kropp, ner i avgrunden. Nyfödd skepnad. Moder jord.

Inget är tydligt eller viktigt, ansikten, ljudvågor som ord, allt är figurer i olika färg och form. Mest skepnader, mjuka och gråvita, nyanserade och tysta. Ingenting hörs eller kan tolkas i ingentinget, bara svävande vågor som sveper konstant, vilar.

Och där säger någon ord som blir meningar och ansiktsuttryck som ska tolkas men inget hörs, inget är viktigt eller finns. Spindelnätet över bröstet som spänner hårt, släpper långsamt, något andas igen, fångar syre, ruskar igång.

Fönsterhjärtat kallt och rent får avtryck av mina andetag när jag står nära och tittar ut. Det blir varmt ett tag. Det värmer.

du. och inte med nån jävla stor bokstav.

jag kommer inte glömma vad du precis gjorde.
du hånade att människor lägger ut precis vad de känner, dagböcker och så vidare på facebook.
du hånade mig.
du hånade min kärlek.

vet du vad, jag hånar dig.
för du är en förtryckt, instängd och rädd jävla människa som jag inte vill ha något mer att göra med.

sitt där på ditt rum. var ute bland dina få rädda vänner.
använd dig av din artighet för du kommer aldrig någonsin våga älska, och du kommer aldrig bli älskad.
och dina jävla päron kommer dö. och du kommer få ta hand om dig själv.
om du inte skaffar dig en kvinna som kan göra det åt dig men vet du vad: MINDRE TROLIGT, eftersom du är så falsk. genomskinlig.

jag vågar älska och jag är stolt över mig själv.
nu virvlar mycket arg energi runt i min kropp efter att jag har insett.
hur lite du bryr dig.

när den lagt sig ner som nysnön, kommer du vara död.
och jag bara spottar på dig.

RSS 2.0