Terapi

När du hör av dig vet jag inte om jag ska bli glad eller ledsen, jag blir alltid både och, och blandningen är så förvirrande, motsägelsefull. Jag ser en liten femårig flicka med solblekt brunt hår skratta på en gunga och då är hon lycklig. Det är pappa som skjutsar på.

Egentligen är du inte du, du är projektioner av pappa, och känslorna jag haft till pappa genom alla år. Jag har alltid velat att han ska älska mig, och fram tills jag blev myndig trodde jag att jag verkligen behövde förtjäna att älskas.

Jag gör samma sak med dig som jag gjorde med pappa. Ursäktar ditt beteende och fortsätter lägga mig framför dina fötter, förlåter dig om och om igen fastän det är så dysfunktionellt. Jag har egentligen en enkel utväg; vända mig om och gå, som jag gjorde med pappa.

När jag läste igenom min blogg blev jag inte mest ledsen över dig, utan över flickan i mig, som verkligen gjorde allt för att bli älskad, och sken när hon blev det. Hur mycket hon försökte.

Jag älskar den lilla flickan i mig som skrattar på en gunga och jag ska göra allt för att ta hand om henne.