Terapi

Att säga åt mig att sluta höra av mig till dig, är som att försöka säga åt en alkoholist att sluta dricka. Som att jag skulle kunna bryta ett mönster jag haft sedan barnsben. Älskat människor som sett mig, vårdat om mig, älskat dem till dess död, tills separationen gjorde sig tydlig, gått ner mig, inte förstått, fortsatt, tills allt blivit så trasigt att det aldrig någonsin skulle gå att laga. Då har jag blivit lugn, i det trasigaste av trasigt.

Och jag kan för allt i världen inte förstå om jag någonsin älskade dig, eller om jag älskade kärleken, älskade att jag hade ett band till en annan människa.

Du var ut igår och jag gör likadant, dricker alkohol, umgås, släpper. Men det känns ovant och kallt, fel. Du svarar inte på mina meddelanden och en del i mig lämnas ouppvärmd, kall, skakandes, skälvandes, med mobilen i mina kalla händer, mot bröstet, hjärtat.

Och jag gråter av att det bara är jag som läser det här, jag som måste ta hand om flickan i mig, som bara vill bli älskad, kramad, sedd, lugnad. Behovet som aldrig tar slut. Viljan att någon ska säga till flickan vem hon är, ska bli, vad hon är ämnad för. Någonstans har jag ett självförtroende, men jag slutar alltid i att falla, utan fotfäste, som att jag rycker undan mattan för fötterna på mig själv, gång på gång.

Och till slut ringer jag dig, för att få höra din röst, trots att rösten låter konstig och förvrängd, utan värme. Jag fortsätter förnedra mig själv, sätta mig själv i skammen.