Tankar

I början var jag fortfarande i förnekelse. Levde på, levde som jag gjort, inställningen och tunnelseendet. Frukost, smörgås. Lunch, banan. Nötter för att hålla blodsockret jämnt. Middag. Morgon, väga. Hekto upp, hekto ner. Svälta mer, svälta mindre.

Och nu, kryper det inpå mig. Du vill inte ha mig. Du är inte intresserad. Du Är inte om kvällarna när jag svultit, behöver kropp, behöver kärlek, mjuka armar, mjuk mage.

Du var så bra, för du sa ingenting. Kommenterade inte min förintelse. Du bara fanns. Såg, tog in, teg. Varm kropp, mjuk mage.

Jag börjar äta i stället. Njutningen av brödet, sockret, knarket som bedövar min oro, lugnar mina nerver. För varje tugga, du vill inte ha mig. Du vill inte ha mig, en tugga till. Sen blir det stopp. Och så börjar vi om.

Mitt kön, mina genitalier som hungrar efter att gnuggas. Vattnet som rinner över min kropp, sena kvällar och tidiga morgnar, i duschen, skriker beröring, kärlek, brännande fingrar, vattnet som rinner, smeker kärlek, lugnar.

Och kvällarna fortsätter komma, sprider mörker, blommar ut; fröt som planterades på morgonen, vissheten om en natt som förr eller senare alltid kommer, får mig att skälva, små skakningar som inte syns men känns, och tar över.

Du finns, utom räckhåll. Jag är imman på ditt glas, din kyla på utsidan. Och jag vill in, men kan inte.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0