Terapi

Det verkar lite för enkelt att det vore bäst att sluta leva nu när jag inte har dig. Men tomheten är så kall, ekande, långtgående, djup. Jag har ett bottenlöst hål och inte ens du kan fylla det nu, längre. Jag ser inte gnistan i dina ögon, du säger inte att jag är din kärleksvän, din älskling, det finaste du vet, din dyraste skatt. Och vad är jag då.

Hopplösheten.