En påminnelse till mig själv.

"Livet är inte dagarna som gått, utan dagarna man minns".
copypasteat från Fritidsresors reklam.

De finaste minnen jag har är egentligen de oplanerade sakerna som hände, impulsiviteten, galenskapen, kärleken i allt.

Som när vi sov på marken i ett industriområde i Baja California för att hostellen var för mycket stad.

När jag mitt i natten hoppade i Stilla havet för att simma bland miljoner plankton (!) som upplystes av månen. Ett litet mirakel, ett litet universum.

När jag och Rock liftade med pepsitrucken halvvägs från Paz till vägskälet och gick resten av biten, säkert en mil i öknen, innan vi blev upplockade av två påverkade mexikaner och jag fick ta över ratten, jag som inte hade körkort.

Galenfärden från campet med Rolling Stones i de knastrande högtalarna, tio personer bak i skåpbilen och fyllot där fram. 

Debbie och Liz som kört ända från USA ned till Mexico, vilka jag fick lifta med, de som plockade upp oss i sin skramlande, gröna jeep och Debbie som sa Honey, don't worry, och kramade mig.

Tältet på bergshällen framför havet och solnedgången, stearinljusen på var sida.

De finaste minnen jag har i livet är de stunder jag älskat, och litat på mig själv och mitt eget mod i situationen, vilken den än varit.


Jag är så jävla glad över mig själv, den jag är. Och det vore så jävla synd och skam, att inte ta vara på min egen potential att älska och vara med om äventyr, på grund av ett påhittat behov av att en man ska älska mig.

Jag är för mycket för det!
Nu vill jag älska och leva.
<3

Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()


Kommentarer


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback