Terapi

Det verkar lite för enkelt att det vore bäst att sluta leva nu när jag inte har dig. Men tomheten är så kall, ekande, långtgående, djup. Jag har ett bottenlöst hål och inte ens du kan fylla det nu, längre. Jag ser inte gnistan i dina ögon, du säger inte att jag är din kärleksvän, din älskling, det finaste du vet, din dyraste skatt. Och vad är jag då.

Hopplösheten.

Att säga åt mig att sluta höra av mig till dig, är som att försöka säga åt en alkoholist att sluta dricka. Som att jag skulle kunna bryta ett mönster jag haft sedan barnsben. Älskat människor som sett mig, vårdat om mig, älskat dem till dess död, tills separationen gjorde sig tydlig, gått ner mig, inte förstått, fortsatt, tills allt blivit så trasigt att det aldrig någonsin skulle gå att laga. Då har jag blivit lugn, i det trasigaste av trasigt.

Och jag kan för allt i världen inte förstå om jag någonsin älskade dig, eller om jag älskade kärleken, älskade att jag hade ett band till en annan människa.

Du var ut igår och jag gör likadant, dricker alkohol, umgås, släpper. Men det känns ovant och kallt, fel. Du svarar inte på mina meddelanden och en del i mig lämnas ouppvärmd, kall, skakandes, skälvandes, med mobilen i mina kalla händer, mot bröstet, hjärtat.

Och jag gråter av att det bara är jag som läser det här, jag som måste ta hand om flickan i mig, som bara vill bli älskad, kramad, sedd, lugnad. Behovet som aldrig tar slut. Viljan att någon ska säga till flickan vem hon är, ska bli, vad hon är ämnad för. Någonstans har jag ett självförtroende, men jag slutar alltid i att falla, utan fotfäste, som att jag rycker undan mattan för fötterna på mig själv, gång på gång.

Och till slut ringer jag dig, för att få höra din röst, trots att rösten låter konstig och förvrängd, utan värme. Jag fortsätter förnedra mig själv, sätta mig själv i skammen.

I början var jag fortfarande i förnekelse. Levde på, levde som jag gjort, inställningen och tunnelseendet. Frukost, smörgås. Lunch, banan. Nötter för att hålla blodsockret jämnt. Middag. Morgon, väga. Hekto upp, hekto ner. Svälta mer, svälta mindre.

Och nu, kryper det inpå mig. Du vill inte ha mig. Du är inte intresserad. Du Är inte om kvällarna när jag svultit, behöver kropp, behöver kärlek, mjuka armar, mjuk mage.

Du var så bra, för du sa ingenting. Kommenterade inte min förintelse. Du bara fanns. Såg, tog in, teg. Varm kropp, mjuk mage.

Jag börjar äta i stället. Njutningen av brödet, sockret, knarket som bedövar min oro, lugnar mina nerver. För varje tugga, du vill inte ha mig. Du vill inte ha mig, en tugga till. Sen blir det stopp. Och så börjar vi om.

Mitt kön, mina genitalier som hungrar efter att gnuggas. Vattnet som rinner över min kropp, sena kvällar och tidiga morgnar, i duschen, skriker beröring, kärlek, brännande fingrar, vattnet som rinner, smeker kärlek, lugnar.

Och kvällarna fortsätter komma, sprider mörker, blommar ut; fröt som planterades på morgonen, vissheten om en natt som förr eller senare alltid kommer, får mig att skälva, små skakningar som inte syns men känns, och tar över.

Du finns, utom räckhåll. Jag är imman på ditt glas, din kyla på utsidan. Och jag vill in, men kan inte.

Föreställer mig din nästa tjej. Halvful, halvsöt, dum.
Tom, korkad. Innehållslös.
Pantad. Flickig, full av skitsnack.

Sex under täcket i mörkret, kort, kroppslig njutning, kärlekslöst.
Hon kommer inte stanna särskilt länge efter att hon upptäcker att du inte kan ge.. Fångad i ditt eget egovacuum..

Eller så stannar hon, nöjer sig med mindre.
Fortfarande lika pantad, blåst.
Jag hoppas du kommer trivas med henne.. Att du får ut maximalt av livet på det sättet.

Att ni kommer leva ett långt och kärlekslöst, instängt liv tillsammans. Fördomsfyllt, i rädsla tillsammans. Fostra era pojkar till pojkar, flickor till flickor. Överföra rädslan på era barn, aldrig se världen, aldrig möta kärleken. Och djupt in i nattens mörker ska du längta efter mig, för jag är så mycket mer, så mycket mycket mer, än det där.

Hamnade bland bilder på en nyfödd liten unge.. ingen mindre än ungen till en gammal kärlek till Tomas.. Sen börjar man tänka och föreställa sig saker och i dom stunderna blir man ju lite FITTTAAAAAAAA DRA ÅT HELVETE ANALHORA.... till livet alltså.

Hahaha oj vad jobbigt. Men I'll get through this. Om några månader kanske jag skrattar åt mig själv :) Hahaaa! Aj aj! Inatt drömde jag att vi blev tillsammans igen, jag hade lyckats "fixa" allt som var krångel innan. Blev nog lite besviken när jag vaknade, tji fick jag!

Klockan är 9.10 och jag har redan dragit igång högtalarna. Så fort huset är tomt vrider jag upp volymen!

Kan inte förställa mig, kan inte låtsas.
Att jag inte är en människa som älskar, älskar mycket, för mycket.

Pratade med din mamma idag,
jag skrev att jag kommer sakna dem
att vi inte kommer ses på ett tag.
Hon ringde upp.
Det blev tyst i slutet,
trodde linjen bröts, sa något mer för att se om hon var där
hon grät, jag blev förvånad, chockad.
Jag grät inte jag, har gråtit så många tårar.

Men hon var ändå bandet till dig
kanske kommer hon fortsätta vara,
eftersom du inte kan älska
eller åtminstone inte visa
det är därför vi sitter på olika håll

Jag vet att du inte kan visa att du älskar,
därför älskar jag mer
vill inte ha din tacksamhet, du kan bara vara tyst om du vill

jag kan älska muren, tystnaden
den blir mig själv,
en spegling av mig själv
där jag ser att jag älskar.

För om jag inte älskar, vad är jag då?

De pratar om storhetstider, vansinnesdåd och frisläppthet
men det förblir bara prat
bland män,
deras inbördes beundran!

de skulle bara veta!

Jag har sovit på marken i ett industriområde,
liftat i sombrero med en lastbil ut i stekhet öken
kört bil utan körkort med två fulla mexikaner och en dryg amerikan där bak

Avverkat män, mätt deras kukar och älskat flera samtidigt

jag har vandrat med tung packning ut i Sveriges djupa skogar,
diskat disk i sjövatten och hämtat vatten ur brunnen
stått på fjället och sett ut över kalhyggen,
fått stearin över ryggen

Jag har levt på bröd och frukt, suttit på gatan och spelat gitarr
sovit på en strand i tre veckor
och simmat genom rymden och små självlysande plankton

åkt buss genom okända städer där dom talar okända språk
sovit hos en främmande man som gav mig mat och hasch
berättade om sin tid som sjöman

Och där sitter de där hemma
och bara pratar
Jag fnyser åt dom, känner ingen respekt
så varför ska jag respektera
beundra

Min galentid är inte över än,
jag måste bara sadla om.
I lugn och ro.

Din mamma ringde idag.
Det var skönt att höra hennes röst.
Som att jag fortfarande har ett band till dig.

I slutet blev det tyst i telefonen.
Jag trodde det hade brutits.
Hon grät.

Jag har gråtit så många tårar redan.

July flame.
Vi såg Brothers tillsammans.
Därifrån har elgitarren slingat sig runt mina axlar.
Höstkväll hos dig.
Mitt hem är inte ditt.
Ditt hem är inte mitt.

Vi kan aldrig bygga det igen,
vårt hem.
Ett hem.

De skriver att man inte ska höra av sig,
inte gå förbi din arbetsplats,
inte dyka upp
inte skicka glada hälsningar
inte finnas.

Vem är jag
utan dig?

Om inte kärleken rann i banor,
varför stelnar detta vinterlandskap i mig
som på isen vi gick, lekte,
halkade.


och
vad gör man med alla ord
bränner, men brinner du då också?

---

den som kan
härda, den kan leva.

---

det svåra med frihet är kanske att från roten slå sig fri,
ta sig förbi
det som drar en ned och håller en kvar,
men vad är jag utan dig?

Den terapeutiska delen i det här inlägget blir att lista upp alla gånger jag inte blivit bekräftad när jag borde ha blivit det.


Varför jag led

Jag kom hem efter en bra föreläsning och var fylld av spännande tankar, idéer och lust. Jag berättade för dig. Du fortsatte titta på tv:n och sa "jaha, vad kul".

Egentligen var du inte för mig. Du var osäker, instängd, känslokall.

Med dig drömde jag inte, levde jag inte.

Med dig ville jag svälta bort mig.

Att leva med dig, fick mig att krympa som person. Tänka sjuka tankar och aldrig träffa vänner.

Ditt hem, var aldrig för mig.

Första terapisessionen idag.

Du kanske inte ska rusa iväg och hitta på en annan kille i det här läget. Du kanske ska hitta dig själv istället.

Hon hade isigt blå ögon och ett stenansikte. Kunde inte tyda vad som hände innanför de där ögonen vilket var skönt. Svaren ska jag inte hitta i henne utan i mig.

Famn till famn.
Det är slut.
Slut på att höra av mig när jag känner mig ensam.
Sukta och be om bekräftelse från någon som inte uppskattar, respekterar och värderar mig.

Fyra gånger, sen avgöra om jag vill gå på riktigt.
Åh.