Postad i : 
2010-05-25 @ 18:12:54 Far åt helvete med alla miljarder "nya" "sensationella" viktnedgångsupptäckter i tidningar som producerats om och om igen, slösat massor av jordens resurser, (varför inte bara samla allt i en bank på google så slipper vi dessa stressmagar, jordens undergång och gemene kvinnas (mans) ständiga tvivel och ångest).
Men
jag måste säga att gå ned i vikt faktiskt är sådär klyschigt skönt som det står i tidningarna. Värt ångest och leda? Nej. Men man kan göra det på ett annat sätt. Man kan det. Man KAN det. Börjar man se det som en fysisk ansträngning snarare än en psykisk så går det relativt enkelt. Börjar man intressera sig för vad som pågår i kroppen blir det rent av roligt.
Kopplar man bort sig själv som del av en global hysterisk skara vikthetsigt kvinnfolk och börjar se sig själv som en organism istället, ett djur (någon form av djur är vi väl), börjar studera kost och motion, sambandet rent fysikaliskt, blir det inte jobbigt.
Den psykiska styrkan kommer i samma veva som du inser att du kan lära dig ta kontroll över dina hjärnspöken ("ät, det vore gott, bara en liten bit"). Se det som ett heltidsjobb. Halvtidsjobb åtminstone. Något du faktiskt måste göra för att du tjänar på det. Inte pengar den här gången. Men hälsa.
Lördagen den 3 januari 2009 vägde jag 68 kg och hade 84 centimetros runt midjan. Nej, jag var inte nöjd. Jag visste samtidigt att jag inte var överviktig. Men jag bar också på överflödskilon jag inte ville ha. För att jag tröståt. Av konflikträdsla, för olycklig förälskelses skull, mot ångest, som tidsfördriv och för det sociala umgängets skull.
Men nånting ska ju till för att bägaren ska rinna över, den här gången hade jag legat en gång för mycket med en kille som bara ville ha sex när jag ville ha kärlek. Bam. Smällen rungade i huvudet, för vi bråkade om det efteråt. Och då insåg jag att jag gör bäst i att ta tag i mina egna issues, och visst gjorde jag det.
Jag tänker inte skriva vad eller hur jag åt, några av er vet det, några vet det inte. För jag vill inte sätta några griller i huvudet om er, som att allt bara skulle handla om vilken typ av livsmedel man äter eller så. Det allra viktigaste är att fråga sig varför man äter. Varje gång man äter. Och varje gång man försöker svälta sig. Det kommer bli många gånger för den som har antingen överflödskilon eller ångest.
I trean på gymnasiet körde jag en coca cola light-och-gråta-diet. Jag tänkte att jag skulle bli av med kilon och ångest på det viset. En vecka senare åt jag upp allt jag förlorat (vätska) och lade nog på mig ett och annat i samma veva.
Men tillbaks till 2009. Började äta regelbundet. Frukost, morot, lunch, morot, kvällsmat. Långa promenader. Långa stunder att komma fram till vad jag ville, hur jag ville vara, hur jag ville må, känna och leva.
Och i takt med att psyket började stärkas så rasade kilona av mig. Efter tre månader hade jag gått ned till 65 kg. Jag var nöjd. Tre kilo är kanske inte mycket för världen, men det var mycket för mig. Härligt. Jag hade visat mig själv att jag klarat av någonting.
I januari 2010 vägde jag 64 kg efter lite sporadisk träning, fortsatta regelbundna måltider och inget tröstätande på kvällen. Jag gick till sängs nöjd och glad.
Eftersom jag kände mig lättare, gladare och piggare började jag träna. För att det är kul. Det är bra. Det är sånt en människa, en organism ska ägna sig åt, i den mån den kan. För varje gång växte min psykiska styrka mer och mer. Glädjen, svetten och tårarna efter att ha kämpat sig fram 5 km. Slappet efteråt. Känslan av endorfiner som väldigt snart slog ut känslan av blodsockerchock efter att ha ätit godis.
Jag började träna tre gånger i veckan för att jag ville se resultat. Till sist, idag maj 2010, kan jag säga att fem kilometer går smärtfritt. Det flyter på. Jag flyger fram.
Jag har gjort mig av med 8,7 helt onödiga kilon och jag är väldigt glad över det. Idag väger jag 59,3 kilo. Från 68 till 59. Nästan nio kilo. Det pendlar lite upp och ned beroende på hur tung mat jag äter. Men jag satsar på att äta lätt - känslan av att maten ska ge mig energi och inte ta den. Man känner också när man ätit för lite för att orka, det slutar oftast i att man överäter.
Jag har 71 cm runt midjan, tidigare 84. 82 runt brösten, tidigare 94. 90 runt stussen (minus -2). Jag vill inte äta upp mig igen, men framför allt handlar det om att jag alltid vill lita på min viljestyrka och min förmåga. Den kommer jag alltid tro på framöver.
Lite småtöntigt kanske, men någon kanske har nytta av texten jag just skrivit :) nu ska jag gå och träna.
Och den som tycker att jag är en hopplös besatt jävel får nog tycka det, jag njuter av mitt liv i alla fall.
kram på er.
dec 2008
maj 2010
Men
jag måste säga att gå ned i vikt faktiskt är sådär klyschigt skönt som det står i tidningarna. Värt ångest och leda? Nej. Men man kan göra det på ett annat sätt. Man kan det. Man KAN det. Börjar man se det som en fysisk ansträngning snarare än en psykisk så går det relativt enkelt. Börjar man intressera sig för vad som pågår i kroppen blir det rent av roligt.
Kopplar man bort sig själv som del av en global hysterisk skara vikthetsigt kvinnfolk och börjar se sig själv som en organism istället, ett djur (någon form av djur är vi väl), börjar studera kost och motion, sambandet rent fysikaliskt, blir det inte jobbigt.
Den psykiska styrkan kommer i samma veva som du inser att du kan lära dig ta kontroll över dina hjärnspöken ("ät, det vore gott, bara en liten bit"). Se det som ett heltidsjobb. Halvtidsjobb åtminstone. Något du faktiskt måste göra för att du tjänar på det. Inte pengar den här gången. Men hälsa.
Lördagen den 3 januari 2009 vägde jag 68 kg och hade 84 centimetros runt midjan. Nej, jag var inte nöjd. Jag visste samtidigt att jag inte var överviktig. Men jag bar också på överflödskilon jag inte ville ha. För att jag tröståt. Av konflikträdsla, för olycklig förälskelses skull, mot ångest, som tidsfördriv och för det sociala umgängets skull.
Men nånting ska ju till för att bägaren ska rinna över, den här gången hade jag legat en gång för mycket med en kille som bara ville ha sex när jag ville ha kärlek. Bam. Smällen rungade i huvudet, för vi bråkade om det efteråt. Och då insåg jag att jag gör bäst i att ta tag i mina egna issues, och visst gjorde jag det.
Jag tänker inte skriva vad eller hur jag åt, några av er vet det, några vet det inte. För jag vill inte sätta några griller i huvudet om er, som att allt bara skulle handla om vilken typ av livsmedel man äter eller så. Det allra viktigaste är att fråga sig varför man äter. Varje gång man äter. Och varje gång man försöker svälta sig. Det kommer bli många gånger för den som har antingen överflödskilon eller ångest.
I trean på gymnasiet körde jag en coca cola light-och-gråta-diet. Jag tänkte att jag skulle bli av med kilon och ångest på det viset. En vecka senare åt jag upp allt jag förlorat (vätska) och lade nog på mig ett och annat i samma veva.
Men tillbaks till 2009. Började äta regelbundet. Frukost, morot, lunch, morot, kvällsmat. Långa promenader. Långa stunder att komma fram till vad jag ville, hur jag ville vara, hur jag ville må, känna och leva.
Och i takt med att psyket började stärkas så rasade kilona av mig. Efter tre månader hade jag gått ned till 65 kg. Jag var nöjd. Tre kilo är kanske inte mycket för världen, men det var mycket för mig. Härligt. Jag hade visat mig själv att jag klarat av någonting.
I januari 2010 vägde jag 64 kg efter lite sporadisk träning, fortsatta regelbundna måltider och inget tröstätande på kvällen. Jag gick till sängs nöjd och glad.
Eftersom jag kände mig lättare, gladare och piggare började jag träna. För att det är kul. Det är bra. Det är sånt en människa, en organism ska ägna sig åt, i den mån den kan. För varje gång växte min psykiska styrka mer och mer. Glädjen, svetten och tårarna efter att ha kämpat sig fram 5 km. Slappet efteråt. Känslan av endorfiner som väldigt snart slog ut känslan av blodsockerchock efter att ha ätit godis.
Jag började träna tre gånger i veckan för att jag ville se resultat. Till sist, idag maj 2010, kan jag säga att fem kilometer går smärtfritt. Det flyter på. Jag flyger fram.
Jag har gjort mig av med 8,7 helt onödiga kilon och jag är väldigt glad över det. Idag väger jag 59,3 kilo. Från 68 till 59. Nästan nio kilo. Det pendlar lite upp och ned beroende på hur tung mat jag äter. Men jag satsar på att äta lätt - känslan av att maten ska ge mig energi och inte ta den. Man känner också när man ätit för lite för att orka, det slutar oftast i att man överäter.
Jag har 71 cm runt midjan, tidigare 84. 82 runt brösten, tidigare 94. 90 runt stussen (minus -2). Jag vill inte äta upp mig igen, men framför allt handlar det om att jag alltid vill lita på min viljestyrka och min förmåga. Den kommer jag alltid tro på framöver.
Lite småtöntigt kanske, men någon kanske har nytta av texten jag just skrivit :) nu ska jag gå och träna.
Och den som tycker att jag är en hopplös besatt jävel får nog tycka det, jag njuter av mitt liv i alla fall.
kram på er.
dec 2008
maj 2010
