Såg nyss filmen "En sång för Martin". Har börjat älska svensk film på senaste tiden. Beck, Wallander och Johan Falk är mycket mer spännande nu än tidigare, av någon anledning. Åter till filmen jag såg så handlar det om ett kärlekspar, Barbara och Martin, som båda är musikaliska begåvningar och lever för musiken, hon som violinist, han som dirigent. Han får Alzheimers i tidig ålder och sjukdomen stannar inte av, utan tvärtom, utvecklas i ostoppbar hastighet..

I takt med att jag börjat se på film igen efter mina depressiva år i senare tonåren så har jag såklart börjat känna med dem. Det är som att ha lärt sig betydelsen av att gråta igen. - Alzheimers. Glömma sin historia ofrivilligt. Sin kärlek. Jag grät. Kanske hör det samman med mörkret utanför, men med detta mörker så erinrar jag mig igen om vad jag lever för, och vilka jag lever med. Vem. Jag vet inte om du läser här, jag tror inte det, men om du gör det så älskar jag dig.

Jag är som en skenbar stilla målning. Rätt vad det är så ligger inte båten i stilla hamn längre utan skakar, river och sliter där den förtöjdes, stormar. Det beror på hur jag ser mig själv, som statisk eller dynamisk. Man har sina dagar. Man jobbar aktivt med dem eller vilar i sin person. Jag jobbar aktivt nu och jag är mer rationell, har fått kontroll över styrningen, det är jag som är kapten. Förnuft och känsla. Hjärta och det viktiga andra.

Inte med ord kan jag beskriva hur jag älskar dig men kanske varför. Som så många har gjort tidigare, för kärlek är 'ett brev skickat tusen gånger'. Och det är inte flera den här gången, det är bara Du. Olika människor känner mig på sina olika vis, och den som känner mitt hjärta nu är Du. Om jag kunde skulle jag säga att jag kommer älska dig till livets slut, men jag säger att jag älskar dig nu för det kunde lika gärna vara slut nu. Och då vet jag vem jag älskar.

Historien får inte upprepa sig, om den inte varit god. Försiktigt börjar jag släppa på banden och lösa upp knutarna. Den kommer inte att upprepa sig om inte jag vill det. Och jag har varit osäker, det går ut över dig. Men nu kommer vi skapa framtiden som vi vill ha den. Du och jag. Känslan av ett Vi och De andra, som du sa, i kärleksfull bemärkelse. Jag litar på dig nu. Jag behöver inte oroa mig. Den enda sanningen jag känner till nu, är Du och jag. Älskar dig.