Ok.. nu kom det över mig. Juläcklet. Nu vet jag varför det inte kommit tidigare, för att jag sluppit den.. "julstämningen". Den ger mig en så hjärtskärande civiliserad ångest att jag vill spy upp julmaten jag precis käkat.

Om jag någonsin skulle våga häva ur mig att man borde vara tacksam under julen, så skulle folk höra det ändå. Hur töntigt det låter. Så att jag nästan skäms själv. Tacksam.

Ge dom där jäkla tusenlapparna till behövande istället. Jag har en så motsägelsefull dröm. Att bli psykolog. Vilket är samma sak som högutbildad. Vilket betyder pengar.

Med gråten i halsen kan jag säga att jag aldrig vill hamna där. Fint hus och fina rum och plastsaker och ingen själ. Herregud, jag blir rädd för människor som jag inte når, som bara bryr sig om att saker står på sin rätta plats vid rätt tid för annars är en hel dag förstörd. Tomma leenden och ögon och tradition och hejtomtegubbar slå i snapsglasen dö.

Ledsen. Civiliserad ångest. Hälften är överreaktion. Kanske saknad. Avund. Alla är så jävla lyckliga och glada, jag var också det tillsammans med världen tills jag insåg att jag spelade för stämningens skull. Vad är dom glada över? Att allt blev precis som förra året? Att dom fick det dom ville ha? Att dom bara behövde tänka på sig själva?

Nästa jul vill jag inte fira här, mitt i allting. Jag kommer inte göra det heller, det här var lite slutet. Jag tänker fira jul på en plats jag gör nytta. Vart det blir, visar sig.

Jag älskar min familj och det har varit en bra dag, de dåliga känslorna kom inte förrän nu. Känner mig rätt snurrig men skänker en tanke till alla de som har de svårt. Det är ni som är vinnarna, ni är överlevarna, ni är starkare än alla oss andra.