Idag när jag vaknade kände jag mig sådär absurt fri på något vis. Som att jag erkänt för mig själv att livet inte är som det borde. Och att erkännandet skulle gjort mig fri på något vis.
Jag är fri i tanken, säkert rent praktiskt också. Men hemlös. Borlänge är inte mitt hem. Det har funkat i ett år nu och nu funkar det inte längre. Inte Smedjebacken heller. En nödlösning kanske, en mellanlandning, men inte mer än så.

En dag i taget.